She believe she could, so she did

Inte på hemmaplan

Kategori: Life Lessons

Jag har nu varit här i över två månader och vilken jäkla omställning det har varit. Det positiva har såklart övervägt det negativa men det finns en viss oro när man med sådant otroligt begränsad budget "bara" har hunnit uppleva vardagslivet. Har nu lyckats skaffa mig ett deltidsjobb men det återstår fortfarande att kunna få ett på heltid alternativt något som resulterar i mer betalt så att jag kan förflytta mig något. Har haft tid och råd att förflytta mig men varit med rädd för att inte har tillräckligt med pengar att kunna leva på när man väl är tillbaks till den stad man trivs i, Melbourne. Så himla många intryck, så många få sovtimmar under helgerna att jag har lyckats vända på mitt dygnsrytm (till och med en vecka) för att man varit igång så pass mycket. Har festat som aldrig förr (kommer definitivt att ändra vissa tidigare vardagsvanor man haft på svensk mark), levt massor på nudlar så att det känns som man är student igen (även studenter lever nog lyxigare än vad jag gör till vardags här) och träffat en himla massa människor som jag nu försöker bygga någon form av relation med. Vissa relationer har påbörjat men avslutats för att våra vägar inte korsas och på en sån otroligt kort period så har det varit rätt så intensivt. Både på mina egna villkor och andras. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv på enbart få månader och det ska bli intressant att se vad som händer under nästa år. Både för mig och för er som känner mig personligen. Funnits stunder där jag faktiskt, tror det eller ej (ja, jag vet att det hör till livet på resande fot), viljat packa väskan och bara åka hem till Sverige.
 
Varför? Det har varit den enklast vägen att tänka så. Kan folket där hemma, systemet med jobbsök, få ett jobb och bygga rutiner, hitta ny bostad, umgås med nära vänner och det nätverket man hunnit utvecklats så pass bra, speciellt nu i somras. Helt enkelt glida med. Varför jag inte då inte valt att komma hem än? Jag har en fighting spirit. Det är denna som ska ta mig lite längre än jag någonsin vågat tänka mig. Kom ihåg att jag aldrig någonsin har gjort en sådan resa i mitt liv tidigare. 
Denna fighting spirit har gjort mig besviken också, dels de (tack och lov!) fåtal gånger har det varit riktigt tufft och fått mig att vända ut och in på mig själv. Gråtit. Varit ledsen. Även om jag inte lever "värsta" backpacker-livet (whatever that means) och ser mig runt om (som alla andra swedes gör) så har det varit en lärorik resa hittills. Språket, att våga göra mig förstådd inför stora grupper, våga lita på mina egna vägval och bestämma vad som känns bäst för stunden, men också den allra viktigaste lärdomen - vågat stanna upp och låta verkligheten komma fatt dig även om det inte sker på hemmaplan.

KOMMENTARER:

  • Annika säger:
    2015-12-27 | 22:15:18

    Jadå.

    Svar: Tack för att du följer mig än idag!

Kommentera inlägget här: